en omgång penci till!

Jag är redan immun mot penicillinet Kåvepenin, hoppas det stannar där. För cirka två veckor sen blev jag inlagd med 42 graders feber. Det började när vi körde hem på påskafton, jag och barnen(Jonas var hemma och sjuk i influensa)hade varit i Bjärred och firat påsk och på vägen hem började jag känna mig konstig i halsen och tänkte att jag skulle bunkra upp med alvedon, vatten och strepsils vid nattduksbordet. När jag vaknade på söndagsmorgonen kände jag bara lite i halsen, men ändå kände jag mig seg och frös. På förmiddagen fick jag gå och lägga mig då jag frös som ini. När Jonas och Lucas hade kommit hem från lite shopping, skulle vi äta lite. Tog tempen då och det visade sig att jag hade 42 graders feber på ena örat och 41,5 grader i andra örat. trodde först inte, så jag fick ta om det, men jodå, så jag fick lite panik och tog ibumetin, Jonas fick lite panik, släppte allt och sa till mig att hoppa in i bilen för att köra till akuten, medans jag var påstridig att man måste ringa 1177 innan för att rådfråga, men då jag var nummer 62 i kö, så tänkte jag att jag kunde sitta i kö i bilen, vilket Jonas tyckte var dumt. Eftersom jag hade kräkts lite så tog jag med min rosa spann och det var tur. Vi kom in, Jonas parkerade och sprang in till akuten och sa till att de fick hämta bår då jag satt i bilen, när jag blev inlagd i december såg jag skylten att man inte fick gå in om man kräktes och det kom jag ihåg. Sköterskan frågade Jonas vad det var som hänt. När han sa "räcker det att jag säger att min sambo har 42 graders feber?" sa hon bara "JA". så en läkare och två sjuksköterskor kom ut med bår där jag satt och kräktes. Efter en stund kom jag upp på båren och rullade in mig. Sen är det flummigt minne, men fick berättat för mig att av sköterskorna att jag yrade, ringde en kompis, stackars henne, som fick höra massa konstiga saker. Rätt vad det var så stod min mamma utanför rummet jag låg i. När jag ringde pappa för att berätta att vi åkte in, hade han ringt till mamma, som i sin tur precis hade kommit till akuten med mormor, så jag tyckte ju att mormor kunde få vara i mitt rum, men det gick naturligtvis inte. efter några timmar med intravenöst alvedon och vätskeersättning så kom jag upp på infektionen 74, där jag fick ligga i fem dagar. Under tre dagar var jag riktigt däckad av huvudvärk, kräkningar och enorm smärta. på onsdag kunde jag äntligen börja prata. jag hade kommit in med en liten halsfluss, vilket jag hade sagt till läkaren att det måste vara det, men hade inte så ont. På tisdagen hade det spridit sig till andra sidan, så halsen var så svullen att jag var svullet sned i halsen, vilket läkaren tyckte var konstigt. Såklart fick jag besök av Jonas, mina föräldrar och mina svärföräldrar, mycket uppskattat fast jag inte kunde prata halva tiden. Det här med att sätta nål på mig är nått av det svåraste. Den första nålen satte de de vid handleden, den varade i tre dagar sen var min arm och hand så svullen. Den sista nålen på torsdagsnatten klockan två satte de i andra handleden, efter tredje personen och 10 stick senare gick det. på fredagen fick jag äntligen åka hem med fortsatt pencillin i fem dagar, vilket jag ifrågasatte. I torsdags fick jag ringa infektionen då jag inte mådde bra och efter jag ringt min hematologläkare så rådde han mig att fortsätta med pencillin i fem dagar till och komma in för blodprov. kanske tur, då jag kände mig ganska kass i fredags med ont i hals och feberkänslor. Nu hoppas jag att det räcker med penci för ett tag. Jag och mormor blev utskrivna från sjukhuset samtidigt, så mamma agerade sjuktransport. Först hem med mormor där Helen var redo för en fika, sen hem till mig. Att sova i sin egen säng är guldvärt!!!!!