vilken höna!!

Jag vet, jag är kass!! men nu skriver jag...äntligen. Det har varit lite stökigt på sistone och skulle gärna har skrivit om det, hade kanske varit till nytta att se det från annan sida, men... Jag är fortfarande inte bra sen bölden jag fick i december, när jag blev inlagd. Har väldigt ont, men har dragit mig för att ringa KK. Efter mycket tjat från nära och kära, insåg jag i helgen att jag nog var tvungen att ringa. Ringde i måndags och då det stod i journalen att "om Ingela hör av sig angående ....kontakta akuten", så det var vad sekreteraren sa till mig. Eftersom jag inte hade hunnit åka in i tisdags, så valde jag att ringa igår på eftermiddagen och sent på eftermiddagen för att inte behöva åka ifrån jobbet. Sköterska tipsade mig att komma in klockan åtta på morgonen, som idag och det var vad jag gjorde. Jag har varit uppe sen halv sex idag, fast egentligen har jag nog inte sovit alls inatt. Dels har jag haft väldigt ont av värken och dessutom har jag börjat ta mina sprutor för att öka mitt immunförsvar och dels för smärtan "där nere". Jag åkte in så jag var där klockan åtta, efter en timme kom jag in för blodprov och ytterligare två timmar senare fick jag träffa läkaren, med två kandidater. Jag tror och hoppas att det var kandidater för läkaren presenterade inte dem eller frågade om de fick vara där och kandidaterna presenterade inte sig själva, vilket jag tycker är första prioritet att lära sig om man ska jobba med människor. Första missen! Andra missen var när läkaren bad mig att klä av mig så fick hon samtal, när jag trodde hon la på kom jag fram för lilla gardinen, men då skulle hon lämna rummet och jag stod där halvnaken och de två kandidaterna bara satt där och tittade in i väggen utan att säga nått och jag stod och skämdes som fan. Läkaren kom in och jag la mig på stolen och berättade att jag har som sagt väldigt ont och råkade jämra mig, då sa hon surt "jamen jag måste ju se" Sen gjorde hon misstag efter misstag som jag inte vill gå in på och var väldigt snutig mot mig. Långt om länge fick jag klä på mig och fortsatte fråga henne om de saker jag ville ha svar på. det jag fick till svar var "det kan väl inte jag svara på". Till slut frågade jag om jag var klar, hon sa Ja och jag gick därifrån med känslan av förödmjukelse och förnedring och ännu mer orolig än när jag kom dit. Eftersom vi ska utomlands till solen är jag väldigt orolig för att åka. medans hon tyckte att det såret jag hade skulle läkas på en vecka. Trots att jag berättade om min sjukdom och att jag haft såret sen januari och det fortfarande inte hade läkt, plus att hon tog odling på vätska, så är jag rädd att det ska bli något när vi är borta. Får ringa och jaga min läkare igen. När jag kom hem somnade jag på soffan efter en kvart mys med hundarna och nu mår jag väl sådär. ska snart äta, så får vi fortsätta jaga massa personer imorgon med. Hjärta till er