Tack vare min sötaste kusin, Molle, så träffade jag min nya idol, tatueraren. jag var där för cirka en månad sen och hade med mig bilder på hur jag ville att den skulle se ut. Kände mig som värsta "MIAMI INK" när jag och Jonas travade in där med bilder och var lite nervös, men tuff. Lärlingen tog emot mig och jag bara babblade på, som jag brukar göra när jag är nervös. Jag ville verkligen ha dagen 3 juni, men vi råkade kolla på 3 juli, en söndag, så vi bestämde inget. Men när jag kom hem och tänkte och surade och berättade för mamma, så ringde hon tillbaka och berättade att det var den 3 juni, det är en fredag, så på kvällen mailade jag tatueraren. Redan dagen efter, på morgonen hade jag fått svar att han hade tid kl. 14.00. PERFEKT!!!!!!
Äntligen kom denna dagen, men både på gott och ont, för anledningen till att jag ville tatuera mig just denna dagen var för att jag förlorade min älskade MORFAR för exakt tre år sedan. Eftersom jag skulle tatuera in en svala i ett hjärta, så var det väldigt viktigt för mig. Dagen han lämnade oss var en fruktansvärd dag. När vi hade sagt hej då (vilket var så svårt, ville inte lämna honom)och vi kom till Genarp och alla var tysta, bara satt och tittade rakt fram. Det var jätte många svalor som cirkulerade runt i luften ovanför oss och Mormor har sagt att det har varit något speciellt med svalorna på gården. Jag ville ha svalan i ett hjärta, dels för att jag älskar hjärtan och dels för att han alltid kommer finnas i mitt hjärta. Det blev ett rosa hjärta, eftersom jag ÄLSKAR rosa, jag blir så glad av den färgen. Jag sa till tatueraren idag att jag ville ha en text med "BEAUTIFUL MEMORIES" som ett leendeformat runt hjärtat.
På dagen idag har jag och Jonas varit i Höör på city gross, sen snabbt hem, fikade sen iväg igen.
Konstigt nog var jag inte ett dugg nervös, bara förväntansfull och det var så coolt att sitta där. Jag hade med cola, fick det tipset av min kära syssling.
Jag väntade på att få känna hur det skulle kännas och till min förvåning var det en lite härlig smärtkänsla.
Det gjorde inte ont, det gjorde skönt-ont, på ett skönt sätt, skön smärta. Jonas frågade hur ont det kändes, jag försökte förklara att det är ingenting jämfört med min värk.
Om jag hade kunnat välja hade jag hellre haft tatuerar-smärta än värken.
Så som jag var igår så var jag inte människa, det var så hemskt.
Vi som skulle på namngivning. Det gick inte....
IGÅR....fy fasen....
Jag blir ju så ledsen när min värk hindrar mig från att göra något alldagligt. Men sen blir jag verkligen knäckt när man har planerat att man ska bort och man har så ont.
Igår blev jag väldigt knäckt. Jag och Jonas skulle ju på Leos namngivning. Det var riktigt jobbigt att ringa och säga att vi inte kom för att jag har svårt att sitta, stå och gå. Det pulserade och dunkade på ett sätt man inte kan förklara för någon som inte upplever smärta och värk.
Efter halva dagen av värk, gråt, irritation och frustration föreslog Jonas att vi skulle gå en runda med hundarna för att se om det kunde bli bättre. Javisst, det kan inte bli värre, tänkte jag.
Och det blev lite bättre med frisk luft och massa allvarligt prat. Rundan som brukar ta cirka 20 minuter tog en timme. Sen gjorde Jonas mat, vi skulle äta fläskfile a la LCHF. Jag satte mig i soffan med massa kuddar för att göra det så bekvämt som möjligt eftersom en av de värsta smärtorna just då satt vid ena skinka.
Ja, det är skit, rent ut sagt, men jag känner att jag har fått revansch idag med min tatuering....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar