jodå, jag klarade det

Idag var det dags för besiktningen av min bil, jonas fick såklart följa med, sen hade vi planerat i kanske en vecka att åka till nya ikea, som öppnat idag, så jag var ju beredd på det och det gick jätte jättebra, jag kände ingen panikkänsla eller yrsel eller något litet ens, fast där var jättemycket folk, men jag kände mig trygg med jonas, trots att jag inte visste var toaletterna var eller utgången, men....så konstigt, jag klarade det.

I måndags pratade jag och min psykolog, johan, om hur vi ska gå vidare. Jag har fastnat i steg tre- om hyperventilering. Steg fyra handlar om tankar och tankefällor och redan det lilla jag läst är så otroligt intressant och passande. Men jag har ju bestämt mig för att jag ska klara det att jag ska bli av med detta skit, helvetets-paniken, som får en att känna sig som.....vet inte, att man inte ska få finnas, ett straff, ett nytt straff..

När jag pratade i veckan med min vän Malin, kom vi in på hur vi två var som yngre, 20-24 år ca. Vi var inte rädda för nånting, eller malin tyckte hon var rädd för lite, men jag var inte rädd för nått, inte ens för träffa främlingar, ute o festa o allt dumt o korkat man gjorde, man var våglig, man var inte en strimla nervös och nu är det värsta tänkbara av att ibland behöva åka nånstans man har varit på tusen gånger.
Men det är väl bara att jobba på.
Jag vet varför jag fick panikångest första gången, men sen blev det bra och kände inget på några år, i början av förra året smög det sig på och nu är det fruktansvärt. det allra största målet är att INTE komma ner i den skit jag var då, jag isolerade mig, kunde inte träffa någon, kunde inte handla, hade social fobi så det stänkte om det och det var fruktansvärt. Men det var så mycket som spelade in och har ju inte alls de problemen. Då var det ju magen, rädsla, kunde inte äta, ingen trodde på mig.....jag kan fortsätta länge till. Det är ganska konstigt, för när jag berättar lite av min livshistoria har de flesta svårt att tro att jag haft sånna problem. Kuratorn i Simris ville bli min personliga livscoach, hade inte hört på maken....Men det väl bra att kunna berätta om det och skratta lite, för jag hade inte heller trott på mig om jag inte hade "vittne" bevis och inte varit med om det .