jag som skulle ta det lugnt.....

Den måndagen som jag var hemma från Simrishamn, samma dag blev Jonas påkörd bakifrån, snacka om tajming, vilken tur att jag inte skulle tillbaka till RMS.
Han klagade på dagen att han hade lite ont i nacken, men åkte inte in till akuten förrän på kvällen efter vi ätit. (ganska komiskt, mannen som körde på Jonas jobbade på Lernia. Det enda mannen sa var "ja, jag har lite bråttom, ska på möte i landskrona." Jonas svar "ja, det var ju jävligt bra, jag då"
Klockan ett på natten kom han hem igen och var helt slut, på tisdagen när vi åkte in till sjukgymnasten fick vi höra att det var lite värre än väntat.
Någon slags ligamentskada, sjukgymnasten berättade att han absolut inte får röra på nacken utan kragen på,han skulle sova, duscha med den, hon visade mig hur jag skulle byta den m.m.
Efter tio dagar skulle han komma tillbaka och bli röntgad igen. Samtidigt som han röntgades skulle han vrida och bocka på nacken för att de ska se om det har läkts ordentligt, om inte blir det operation.
När man hör ordet operation blir man ju extra överbeskyddad, så hela veckan har jag tagit hand om honom, bullrat upp med kuddar när han skulle sitta, gått ut med hundarna, skött allting. Och jag som skulle ta det lugnt, det fick jag glömma. En dag när jag kände att jag inte hade gjort ett skit, upplyste Jonas mig om att jag har tagit hand om honom, bäddat rent, lagat mat, gått runda med hundarna, tvättat och hängt upp den...bara på en dag.
I fredags brast det bara. Jag var redan utmattad och irriterad på morgonen. Innan jag åkte till firman, skulle jag göra massa saker, men det blev helt fel. På vägen till landskrona började jag bara gråta, kanske av trötthet, men väl där fick jag annat att tänka på och det behövde jag. När jag kom hem med fika var jonas föräldrar och systerns sambo där och klippte gräset, ännu en sten föll från hjärtat och det blev bara bättre när vi satt ner och fikade och pratade ute i solen.
MEN....på lördan började jag igen med mitt humör. Jag skulle tvunget städa, för det var skitigt. Jag var inte arg på Jonas och hundarna, kanske gick på dem lite, men jag var ju arg på mig själv eftersom jag får skylla mig själv att jag skjuter fram saker hela tiden. Jag höll på att skura köket när mamma och pappa kom med blommor till sjuklingen. När mamma frågade hur det var,började jag nästan böla...igen....Så de stannade några timmar. Mamma hjälpte mig lite med städningen och Jonas visade lite saker för pappa på datorn. Det var dags för fika och eftersom Jonas ringde brossan, kunde han lika gärna komma på fika han med.
Jag tror de blev tokiga på mig när jag visade och berättade om mina planer och schema. Pappa bara tog mitt block och sa "nu var det bra".
Ännu en sten föll från hjärtat då jag kunde bocka för några "måste"-sysslor.

Idag känner jag mig bättre, igår var det hemskt. Hade jätteont och bara sov och frös. Men jag har ju sådana dagar. Det kändes bra efter mötet med psykologen igår, fast jag har glömt alltihop nu. Men nästa vecka ska jag börja med mitt nya veckoschema, får väl se hur det går. Det viktigaste är väl hur det går för Jonas, vad röntgen säger. hej så länge