och jag vill inte att den veckan ska ha ett slut, för jag vill stanna i simrishamn med mina nya vänner, mitt nya läkarteam som jag har förtroende för och vice versa.
Vi är nio i gruppen, som har så otroligt mycket gemensamt.
Första veckan var jag bara så tyst och chockad över min reaktion, var inte alls mig själv.
Denna veckan har det varit lättare, börjat vara lite av mig själv, har hela tiden massa tankar, men känslan att man får prata, man gnäller inte.
I måndags hade psykologen och kuratorn föreläsning om stressmoment och jag fick ännu ett AHA....
jag som har panikkänslor varje dag, det kvittar om jag ska göra något litet eller stort, men när vi började prata om stress och symtomen, så lutar det ditåt, att jag inte har panik varje gång, det är mer stress.
Efter lektionen pratade jag med psykologen själv.
En slags STRESSPANIK/STRESSÅNGEST
Den har ökat mer och mer, kanske lite mer sen det tragiska i maj som jag inte konfronterar och hanterar.
Sen är det inte konstigt kanske, i tio år som jag har levt med denna värken har jag både dolt och förträngt. Genom alla dessa föreläsningar så kommer de automatiskt upp.
Det viktigaste kanske var när vi hade diskussion om hur man kan omförvandla tankarna.
Istället för "jag måste städa" kan man tänka "jag behöver bara städa ett rum idag"
För det är ju trots allt de fem orden MÅSTE som ger en panik och stress i våra lägen.
Sen har man fått konstaterat olika symtom och värk med de andra, så man inte tror man är helt knäpp, för det blir man till slut.
Ibland räcker det inte att läsa i t.ex tidsskrift.
Där är fler i gruppen som kan känna av influensa-symtom.
När man har så ont i nacke att det går över till ansiktets nerver och muskler.
Det ÄR mer övertygande när läkaren både berättar och visar hjärnans funktion och hur nerver går, om ryggraden m.m
Vi pratar om veckoshema, samma där- alla måsten.
Som tur är är Jonas fantastisk, han har inga krav på mig för att jag går hemma. Flera berättade att deras respektive kan dagligen säga "du som bara går hemma kan väl göra det, eller köra ärenden, handla". Men vi är ju inte hemma för att vi vill, har bestämt det eller för att vi tror det ska bli kul, VI KAN JU INTE, hur kan man då förvänta sig att man ska vara sjukskriven och samtidigt göra alla ärenden och måsten i hemmet, som faktiskt finns varje dag.
Samma sak..när man har t.ex gjort vid trädgården hela helgen, kan man få jätteskuldkänslor och skam för att man har kunnat, men när det blir måndag och man ska till dagis så viker sig allt. Då har man fått kommentarer som "du har varit igång hela helgen, du gör det roliga, men varför kan du då inte jobba."
Denna processen att HELA TIDEN SKA BEHÖVA FÖRSVARA SIG....ja, jag kan inte beskriva den känslan, jag får panikänslor bara av det.
Man blir trött bara på att behöva gå och skämmas, ha skuldkänslor och känna att man inte är viktig och "hel" för man inte har jobb.....tröttsamt...
Men jag ska försöka få i mig all information som behövs dessa veckorna, sen börja leva efter det.....Jag får tänka bort den känslan av att göra någon besviken när jag någon gång råkar säga NEJ; JAG KAN INTE
nu måste jag sluta, för jag blir så arg....puss på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar