jag har verkligen haft en lycka med att få dessa människor jag har runt mig som mina vänner.....Tur överhuvudtaget att jag har vänner. Vänner som vill vara med mig, vill synas med mig.
Ibland kan jag inte fatta att jag har de vänner jag har.
De är snälla, söta, snygga, klär sig snyggt
Hur kan jag ha sån tur?
Att de vill visa på facebook att jag är deras vän?
Att de inte har tröttnat på mitt gnäll, min depression, mitt gnäll om värken, om orättvisor jag kan känna, mitt tjat, mina problem,
Jag har alltid, på något sätt, varit sjuk eller lite dålig, mycket dålig, inlagd, iväg, men de har alltid funnits där.
jag hoppas bara att jag är en lika bra vän för dem.
Man kan bara göra sitt bästa och om man verkligen tycker om en person, då kan man i princip göra vad för nåt som helst för den personen, beroende på vad det är, såklart.
Mena jag hade inte klarat mig utan mina vänner och man säger det nog inte så ofta, man kan inte säga det för mycket, för man vet aldrig vad som väntar i nästa hörn.
Vänner som man inte träffar ofta finns där ändå, i tankar, i hjärtat.
Man har alltid en minut för en person, hur viktig och stressad man än är, eller skicka ett sms, så man vet att man tänker på den personen...
det behövs inte mycket för att man ska känna sig uppskattad...
Det behövs inte heller mer än en minut att säga "jag saknar dig, jag älskar dig, du är för evigt min vän,"
Du är guldvärd.....
Har alla egentligen en minut över????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar