tänk vad det kan vända...på humöret...

Igår hade jag en underbar dag med mina vänner, Marie, Linn, Annika, Tess, Hugo. Vi satt och fikade.
Jag behövde det efter att ha varit hos min hematolog-läkare.
Det kändes som jag fick be mycket om hjälp med min mage, Halsbrännan och det onda blir bara värre och värre. Sen fattar jag inte varför man är på mig med min vikt, jag försöker ju, men det går inte så fort som man hade velat.

Efter blodprov och prat gick jag därifrån, satte mig i bilen, tog ett djupt andetag med nya, friska tag. Ringde Tess och Marie för att tala om att jag bara skulle inom citygross och handla fika.
På vägen ringde mitt hjärta,Jonas, och talade om att han inte kom ikväll, skulle hjälpa pappan. helt okej, lite tradigt, men vaddå....

Jag fick ju "fiina" gäster och då kan man bjuda på Kahls- kaffe (som jag fick av Jonas familj i söndags), mitt favoritkaffe.
Tess och Hugo kom, lillemannen visade upp sina nya, första, tuffa nike-skor och inte nog med det, han var ännu coolare när man såg t-shirten med KIZZ på. Det kan aldrig börjas för tidigt.
Innan de andra kom, visade Hugo med hans senaste trumspel med hjälp av mamman, ska försöka lägga upp det här.
Vi satt och fikade, skrattade och pratade en massor, hade en sån där underbar dag man bara kan ha med sol o vänner o gott kaffe, Maries vaniljlängd. En bra dag och kväll, Tills jag åt nudlar på kvällen och fick sån magont..då var det inte roligt mer, men det var det värt.

Idag när jag vaknade klockan halv åtta, gick jag upp, satte på kaffe och degade, tänkte att idag, idag ska jag till dagis, kollade lite på nätet,läste de fina orden från Ulli i min gästbok, messade med Tess, sen in i duschen och det bara kom en våg över mig med känslor, kunde inte hejda mig från att gråta....ut från duschen, la mig på sängen o stirrade på taklampan när Jonas ringde...Jag kunde inte beskriva hur jag kände, bar att jag var frånvarande, vi la på...Då kom det..
Jag har drömt om Morfar hela natten och idag är det 10 månader sen vi förlorade honom. En känsla jag inte har kunnat hantera, så jag bara viftar bort det.
Sen kom alla tankar om att jag önskade han hunnit träffa Jonas, m.m..kan inte skriva om det ens....Jag orkar inte med den sorgen, fast det har gått så länge.

Men varför??
VARFÖR är det så svårt att prata om det och lätt att skriva om det här så vem som helst kan läsa mina känslor och tankar.....konstigt!!