Var är du Hösten???

Jag märker att jag sluter mig själv när jag har gått för länge med stark smärta. Jag har ju alltid ont och det är nog klurigt att förstå då "det är bra" är mitt vanligaste svar, när jag får frågan om hur det är. Men jag ljuger ju inte, det är bra trots att jag har värk. jag menar, det finns inte en timme på dygnet då jag är fri från värken, men så är det ju. Sen är det skillnad på ont och ont. Som helgen som gått t.e.x, det har varit extremt jobbigt och det är många faktorer som spelar in. Bland annat vädret, värmen, sömnen, aktivitet. I torsdags städade jag kylen och köket, på natten sov jag knappt och det slutade med att jag gick upp vid fyra- tiden för jag kunde inte ligga kvar. Sen låg jag hela fredagen, somnade lite, vilade eftersom vi skulle på kalas på kvällen. Det var nära vi sket i det, men jag är väldigt envis, så envisheten vann (tyvärr. På lördagen mådde jag ännu sämre, kändes som att jag hade vassa knivar längs ryggen och någon som vred på dem hela tiden, värst var i nacken. Men även då vann envisheten, så det blev ett 5-års kalas, men vi fick åka hem vid sju, lite rädd att jag inte skulle kunna klara av att köra hem då jag kände att jag blev mer och mer stel. Man blir väldigt påverkad av värken och jag försöker att inte visa det, jag har väldigt svårt att visa att jag har ont och det p.g.a. många olika anledningar som jag vet om. Ord sätter sig verkligen inpräntat i hjärnan. Det är väldigt svårt att glömma ord, kommentarer och liknande som har hänt. Längtar iallafall till hösten, när det är kallt.....