ahhhhhhhhh

Idag, än så länge är det bra...bättre än igår kväll. igår på dagen var det väldigt bra, jag kände mig glad, städade som vanligt. Så mycket som jag städat och pulat har jag inte gjort på väldigt väldigt länge. men det funkar skitbra för att inte behöva tänka på allt som händer omkring en, allt det negativa blir ju positivt eftersom hemmet har inte varit så städat och rent och fint på länge. Det håller väl en vecka, men hoppas på längre. man mår faktiskt bättre om man har fint och rent och städat. Sen att det ligger en penna eller block på fel ställe är helt ok och speciellt när barnen är här får det vara stökigare, men i helgen när de var här, så plockade jag undan på kvällen när alla gått och lagt sig. Jisses, vilket kontrollfreak jag är.... igår öppnad jonas brevet från försäkringskassan. brevet kom i tisdags och bara brevet skapar en sån ångest och ett kaos inom mig, så jag har lagt undan det. Men på måndag ska jag ha möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen, så tänkte det gällde kanske det. jonas öppnade det och sa sen inget. Dumma jag kunde inte hålla mig, så jag läste. Och naturligtvis nekade de min överklagan och tårarna började rinna men försökte hålla mig lugn. Jag har fått raseriutbrott innan och ville inte få det nu, det bara förstör. Vi gick långrundan som planerat men jag grät och vi sa inte så mycket till varandra och resten av kvällen bestod av gråtattacker. Man känner sig så fruktansvärt hopplös, en hopplös framtid väntar tydligen mig. Det är så det känns och ...glöm det. Jag kände mig betydelsefull och meningsfull på jouren och nu med pausandet känner jag ingenting. jag är...ingenting! och om jag är ingenting nu, vad blir jag i framtiden? Så känns det. Jag hör att jag ska kämpa vidare, men ärligt talat så har jag fått kämpa för att "bevisa" denna jävla värken, fått bevisa att jag faktiskt Vill arbeta, men vad får man för allt? Ingenting känns det som. Söker massor av jobb och söker arbetsträning. Egentligen hade jag kunnat skita i det eftersom jag får ingen A-kassa och jag har ingen skyldighet att söka, men jag är verkligen inte sådan. Jag vill jobba, jag vill jobba med ungdomar, samma inriktning som tjejjouren. jag vill starta eget så småningom, jag vill föreläsa, jag vill lära andra att man kan komma ur helvetet. men just nu är jag i helvetet själv och ser verkligen inget ljus. var fan är mitt ljus? jag vet att det är fel att tänka så, eftersom jag har världens bästa familj, sambo, släkt och vänner. Vänner som jag försöker börja träffa igen. Jag har världens finaste Amanda, Melvin och Isac som jag älskar över allt annat. Världens finaste bonusbarn. Jag vill bara ha ett "normalt" liv, vill inte kämpa mer, fast!!!! faktiskt, detta kämpade har gjort mig jä-ligt stark, men vad hjälper det nu?