En tripp till Mormor blev tänkvärt

Jag och Jonas åkte till mormor idag. Vi hämtade Molle i Staffanstorp och eftersom vi skulle ses vid kyrkan, så passade jag på att besöka min farfar, Sten. Tänk, jag har inte varit där på år, men ändå kom jag ihåg var han ligger. Pussade på graven, sen gick vi till bilen. Mormor blev som vanligt glad och hon bjöd på kaffe och skrabbeluckor....och allt annat hon hade. Hon är en sådan mormor som länsar kyl och skåp för att sätta fram det på bordet, fast man säger att man inte vill ha. Hon är som hon är! Diskussionerna blir alltid intressanta och denna gången pratade Molle och Jonas om döden. Skrämmande, men även nyttigt att kunna prata om det. Inte för att jag ville det, jag känner ångest av att prata om döden. Andra diskussionen handlade om droger. (stackars mormor) Jag berättade om alla mediciner jag har provat (lagligt) och som jag fått av mina läkare. Som metadon, stilnoct och flunitrazepom som de starkaste. Berättade om de hallucinationer jag haft, som den gången jag ringde till min vän H och berättade om alla dockor jag såg runt min säng, vener i foten som gick till ett slott vid mina fötter. Innan det hade jag tagit en stilnoct. Dessa mediciner är inte att leka med kan jag lova. Men som är viktigast och som jag kan känna en stor stolthet över är att jag nu kan prata om det och om allt skit jag gjort för att döva ångesten, rädslan och depressionen och allt annat som pågick i mitt huvud under de åren. Det är viktigt att kunna prata om det och allra bäst är det när man kan känna att man inte befinner sig där mer. När är man redo att prata om svårigheter tro? Kanske när man känner det själv, ingen kan berätta för någon annan när man är redo, men man kan hjälpa på olika sätt. Det är svårt att prata om det, men även nyttigt eftersom det är så mycket som man inte "ska" och och "får" prata om och varför är det så? Är det för att andra inte vill lyssna för att det blir för jobbigt? Tål att tänkas på! Kram