torsdag 8 november 2012
Så arg på läkare och allt skit
Igår var jag och Jonas på läkarbesök hos min neurolog och det blev inte som jag tänkt mig, fast det blir det väl aldrig när man träffar en läkare. Det är väldigt ångestfyllt när jag ska träffa vissa läkare och detta var en av dem och till största delen för att det handlar om värken. Han var redan sen, vilket han aldrig brukar vara, men helt ok. När vi kom in berättade jag om ryggen och diskutbuktningen och hur det känns nu efter sju veckor, att efter i söndags så har jag fått ännu mer ont, dels för att jag satt still på en stol och dels för att det har börjat värka mer. Vi gick in i undersökningsrummet och han kollade om nerver var i klämd. Nope, skönt. men jag vill ändå få lite råd och hjälp och någon röntgen ville han inte skicka mig till. Sen hade jag beslutat mig för att ta upp om mitt läkarutlåtande och förklarade för honom att jag kände mig faktiskt kränkt när han hade skrivit att "orsak på smärtan är okänd". Det kanske låter väldigt dumt och konstigt, men efter att ha levt med denna värken i 12 år och verkligen hatat allt vad det handlar om så är det ett väldigt stort steg för mig att kunna prata och berätta för andra att jag har fibromyalgi, för det kunde jag inte innan. Så mycket som jag har skämt och det gör jag fortfarande, men tyvärr så är mitt liv ett liv med värk och jag får väl leva med det, men jag behöver inte acceptera det. att acceptera är, för mig, att ge mig, jag ser det som ett nedslag, men det är ett helt annat kapitel. min läkare bad om ursäkt, men att han kunde inte sätta fibro på läkarutlåtandet för det är så många andra faktorer som spelar in. Dels min Kostmanns sjukdom, dels att jag har en typ av bindvävssjukdom, men han kan inte sätta Ehlers Danlos som diagnos eftersom jag får mer ont av värme och det får man inte om man har Ehlers. Jag berättade för honom att nu med tanke på min framtid och planer, att jag faktiskt har planer i framtiden, att jag ser en framtid är stort, för det hade jag inte för fem år sen. Men att jag krävde faktiskt jag in mina diagnoser tack vare min situation. Han kunde inte det och om jag ville ha nytt läkarutlåtande får vi ta det vid mitt nästa läkarbesök, i Februari. Men så sa jag att jag sitter ju här och nu och jag behöver hjälp, dels med utlåtandet och dels med värken för jag pallar inte mer värk än vad jag redan har. Nä, då var ju tiden ute och det fanns en annan patient som sitter och väntar och han var redan sen. Ja, visst, men det kan väl inte jag hjälpa,jag behöver hjälp och råd, eller så kanske han kunde rekommendera en annan läkare om han var så upptagen. han förstod mitt dilemma, men han svarade aldrig på det. Han skulle skicka en remiss till smärtrehab i Lund. Jag berättade att jag redan stod på listan och har stått i fyra år, men han skulle skicka in en. men den smärtrehab jag var på i Simrishamn, räknas inte den? Tydligen ska man gå en ny smärtrehab sådär varje år, varannat år.
Man tack så jäkligt. Det är helt sjukt hur samhället ser ut och vad sjuka personer ska få gå igenom för att man vill arbeta och leva som alla andra, men tydligen inte. Nej!! Och får man hjälp? Inte ett skit, men vad ska man göra då? När jag letade efter läkare för fyra år sen, ville ingen ta emot mig. Antingen var jag för sjuk för dem, eller så var det fullt. hur fasen kan man vara för sjuk? Jag är inte sjuk, jag har en värkproblematik och tydligen är det ett handikapp, men ändå inte för man ska orka hålla på och jaga läkare. Hur fasen ska man göra??? Ja just det, man ska vara så jädra frisk nu för tiden så att man inte ska behöva besöka läkare.
Så jag undrar om du, som läser detta kanske känner någon eller själv har en bra smärtläkare som kanske vill ta sig an mig?
Man orkar inte hur länge som helst och fast jag har det bra just nu. jag älskar att plugga, jag har hittat mitt kall och själva livet är faktiskt helt ok, så är allt detta med läkare och smärta så ångestfyllt att jag kan bara spy ut massa skit och skita i hur Jonas reagerar på det jag säger. Egoistisk är vad jag är i de situationerna, men alla tankar, känslor och agerande som jag hade när det var värst kommer tillbaka och jag kan verkligen inte hjälpa det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar