Jag blir tokig, riktigt tokig. Andra veckan som det är skit. Igår var det en bra dag, jag var hos en kompis och fikade, sen åkte jag och handlade, kom hem, jag och Jonas gick en ny runda med hundarna och enligt stegräknaren var det 10870 steg. Överlycklig!! Idag hade jag planerat att träna och åka till pappa. Jag vaknade till en bultande nacke och en stickande och bultande vänsterarm. Gick ner för en kopp kaffe, som Jonas hade förberett. han satt redan i soffan och jag tänkte att näää, ingen träning idag heller, men jag SKA iväg, mest för att trotsa värken. Några hundra meter innan jag var i Kävlinge, svängde jag in på en väg, rödgråten och bara satt och grät. varför? Vet inte om det har med värken att göra, att jag är så less på den eller att jag fick reda på att min vän väntar barn? Det kan mycket väl vara båda. Ta det nu inte på fel sätt, jag är väldigt lycklig för min väns skull. men som jag sa till mamma så grät jag en skvätt när jag körde från min vän. Mest för att jag så gärna vill ha barn själv. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag längtar. När jag ser någon med litet barn, så kan jag börja dagdrömma om hur det skulle vara att ha ett eget, tänk att ta detta underbara lilla knytet till Mormor, vara där en hel dag, går rundor. Bara att byta blöja kan jag se fram emot. Är jag knäpp? Förmodligen, eller så är jag bara riktigt redo!! Kan man vara en mamma utan ett barn? Så känns det ibland. Jag vet att jag hade blivit en enormt bra mamma, det är jag säker på. Jag vill ha barn nu, nu, NUUU!!!! Det börjar bli svårare och svårare ju fler jag ser som går och väntar barn och fler och fler tankar kommer upp i huvudet. Tänk om jag aldrig får känna hur det känns att vara gravid? Tänk om jag aldrig får den äran att bli en mor? Tänk om jag aldrig får uppleva den fantastiska känslan av att föda ett barn, trots att mycket smärta är med i bilden. men tänk vilken underbar present som smärtan ändå resulterar i!! Jag känner mig så ledsen, men ändå kan jag inte bara sluta umgås med alla som har barn eller väntar barn. Min stora rädsla just nu är väl att tänk om jag inte kommer klara av att vara runt barn? Tänk om jag blir så knäckt? Det finns en risk eftersom jag mest av allt i världen skulle vilja ha ett litet knyte. Man har hört att det finns tjejer/kvinnor som blir så deprimerade av att inte kunna få barn att de inte kan umgås med barn och föräldrar. Tänk om jag blir den kvinnan?