Mitt lilla hus i Löddeköpinge. Jag är nog väldigt ärlig när jag säger att detta köp räddade mig. Jag hade bott i en tvåa i Kävlinge och jag trivdes med själva lägenheten, men alla minnen som fanns inuti dessa väggarna gjorde mig tokig. Det var tyvärr så illa att jag ville inte vara där, ville inte hem, sov mycket hos mina föräldrar i Bjärred. Det var min lilla flykt. Jag kommer ihåg att när man körde in på gatan så fick jag ångest. Mycket pga att allt började där. Dagen efter jag hade haft inflyttningsfest/födelsedagsfest blev jag sjuk. Om du/ni vill, så berättar jag om det vid annat tillfälle, annars kan jag sitta här i timmar. Men efter alla läkarbesök, undersökningar, besvikelser,mm så fick jag depression, så illa att jag blev inlagd, ville inte leva mer och det är det jag menar med att alla minnen fanns i den lägenheten. Kommer ihåg jag blev utskriven från St. Lars med löfte att jag bodde en tid hos mina föräldrar och när jag väl skulle hem, Marie körde mig, så kändes det som allt kom tillbaka. Mycket minnen, många bra men många dåliga. Och med detta lilla huset kändes det som en "nytändning" i livet och mycket tack vare mina älskade föräldrar som inte gav sig och min bror som fanns där. Jag kan säga att utan mina föräldrar hårda jobb och all tid de la ner så hade jag inte fått köpa mitt hus. Önskar bara att jag fick bo där lite längre, men så är det när man träffar kärleken, eller hur.
Hjärta till dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar