Min morfar som jag saknar varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Fortfarande har jag inte kunnat sätta upp ett foto på honom, för det är fortfarande smärtsamt. Jag kommer ihåg de sista dagarna. När min mamma och jag var hos honom, så var han snurrig och inte mycket vid medvetandet. han pratade om att han såg deras hästar som de hade haft för länge länge sen, han berättade att de stod och väntade på honom. Mamma berättade för morfar att jag hade träffat en snäll kille. Morfar frågade om han var där. Det var precis när jag hade träffat Jonas och den dagen jag fick samtalet av mamma, att man inte kunde hjälpa morfar mer, den dagen träffade jag hans föräldrar för första gången. Kommer också ihåg att kvällen efter vi alla hade varit hos morfar, det var på måndagen, precis alla var i rummet, så han kände att vi var där. Den kvällen nästan tvingade min älskade vän, Malin, mig till att sova hos henne, fast jag bara grät. Till slut somnade jag men vi vaknade av att det ringde på dörren. Det var mina föräldrar som kom för att berättade att morfar hade lämnat oss.
Ja....just nu sitter jag, Jonas och barnen och kollar på film (jag halvt om halvt) Men om jag skriver mer så kommer jag börja böla, så jag stannar här.
Hjärta till dig morfar, för alltid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar