Det syns inte på mig, men.....

- Jag har alltid ont någonstans. Varje dag, varje stund.
När det är som värst har jag ont överallt i hela kroppen. Som träningsvärk som aldrig går över
( Jag tycker nog att träningsvärk-beskrivningen är lite för enkel. Jag kan nog säga, utan att ljuga att när man har minst ont, känns det som dubbelt-upp-träningsvärk)

- Ofta klarar jag knappt av att ta mig ur sängen på morgonen. Smärtan när jag rör mig äör outhärdlig. Kroppen som en pinne som vägrar böja sig. DFet tar flera timmar innan jag kan börja röra mig normalt.
( Absolut, det första jag måste göra är att duscha varmt, om det inte går, om det gör för ont, så går jag ner i vardagsrummet o sätter mig i soffan. Vilket jag nästan alltid gör)

- Jag är nästan alltid trött!
Tänk dig själv att aldrig få vakna upp och känna dig utvilad. Att hela tiden bära tröttheten på dina axlar.
Som en stor, tung säck. Och smärtan och värken i kroppen gör dig ännu tröttare.
Gör det ännu svårare att sova.
( Jag kunde inte sagt det bättre eller mer tydligare!)

- Fångad i ett ekorrhjul av smärta och trötthet!!
Och det finns inget som kan få hjulet att stanna, bara gå lite långsammare ibland.

- Jag skulle kunna göra ALLT för att göra detta synligt för just DIG!!
Då hade du kanske kunnat förstå.
Förstå hur jag har det.
Hur jag egentligen mår... där, bakom det du kan se.

Detta här är på första sidan av fibromyalgins patientinformation.
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att förklara för personer hur det känns, men det känns som att det aldrig räcker till, eller att personerna aldrig riktigt förstår.
Idag mår Jonas väldigt dåligt i kroppen, han har ganska ont. Han jobbade först över igår på jobbet, sen direkt hem för jobb i badrummet. Idag går han som en väldigt gammal farbror.
Då tog jag tillfället i akt och frågade honom lite frågor.
Kan du inte dammsuga?
Vill du gå ut med hundarna?
Ska vi ha sex?
Hur känns det?
Har du verkligen så ont?
Det ser inte ut som du har så ont att du inte kan göra dessa sakerna?!!

Nu får ni inte missförstå mig. Jonas frågar aldrig de sakerna, han tvingar mig inte heller, det är JAG som vill att han ska förstå vad jag har gått igenom i elva år, fast detta bara är en liten liten bit på det stora skitet.

Han blev lite irriterad när jag frågade honom, när jag tog på hans arm och han sa att det for en isande o värmande känsla i kroppen, förklarade jag för honom att så har jag det dagligen, att det gör ont när någon tar på mig. Men du kramas och så, sa han. Javisst, men jag döljer smärtan, man måste ju få lite närhet och jag älskar att krama mina nära o kära.
Han kände ångest av att inte kunna göra något. Då förklarade jag min ångest, om varför jag har panikångest, stressångest och ångest varenda jäkla dag, att man går omkring med det dåliga samvetet för att man inte gör saker man egentligen ska göra.
Han skulle upp och lägga sig lite igen, men klarade inte av att lägga sig. Då visade jag honom ett sätt som man har fått lära sig och det funkade.

Så sa han att han aldrig kunnat haft det så flera dagar, hans går ju över, hur klarade jag det?
Ja...kanske därför jag försökte avsluta mitt liv för flera år sen, för jag såg ingen mening med att leva såhär.
Nu efter elva år så har man lärt sig, hur man bäst inte visar värken, hur man döljer det,mm..det finns massor av knep.
För trots att det gått så länge, så skäms man, det finns ju fortfarande människor man möter, som blir lite "ignorerande" när man nämner att man har fibro.
Det är inte lätt, men nu har jag ju funnit min vilja att leva.
Jag kommer ihåg det första "uppvaknandet". Det var när jag fick reda på att jag skulle bli GUDMOR!!. Då tänkte jag att om de verkligen vill det så måste jag ju vara en bra tjej. Den lilla flickan har ett alldeles eget hjärta hos mig, fast jag inte kan träffa henne så ofta, så finns hon hos mig varje dag.
Vänner är mina absoluta räddare oxå, jag lärde mig ju verkligen vem som var på min sida.
Ja det finns mycket jag kan skriva, men jag tänker att det kanske blir för långt, då pallar man inte läsa färdigt, så jag slutar nu....puzz