nu börjas det....

magsjukan!!!!!

Jonas har haft det, jag väntar på att den ska komma till mig.
Jag mår illa hela tiden o jag trodde verkligen att jag ska kräka igårkväll.
De ringde från Jonas jobb, nästan hela skiftet låg i magsjuka, så chefen bad att Jonas skulle komma och snäll som han är, gjorde han det fast han inte var ok, men han hade ju inte kräkt mer.
Jag är ju så jäkla nojig. Är livrädd för att kräka, rädd för att dö.Det låter helknäppt, men det är ju inget jag valt.
Så igårkväll gick jag o la mig, tittade på tv och började känna av magen, paniken.
Ju mer jag tänkte på det desto värre blev symtomen. Men när jag väl ställde en spann vid sängen blev jag lugnare och jag var 90 procent säker att det var paniken som höll på.
Idag hade jag ställt min väckarklocka på halv sju, för att dricka kaffe o uppehålla Jonas när han kom hem. Vi skulle vara hos marie o melvin klockan nio, men Jonas var så trött så han inte visste var han var o jag hade så fruktansvärt ont. Hade legat o spänt mig hela natten för kylan och ångesten.Så han ringde marie, som förstod. Jag kunde ju faktiskt gått o lagt mig igen, men tänkte istället att om jag stannar uppe, så är jag trött till kvällen o somnar fortare.
jag hade en lista på vad jag skulle göra idag bla sätta upp adventsstakarna, städa i barnens rum, ordna listor till julklappar...men inget har jag gjort, jag har istället planerat ännu mer..Jag har problem!!!1

Jonas kom med ett bra förslag "varför ska vi vara som alla andra? vi sätter upp ljusstakarna andra advent istället"
Skitbra!!!!!!!!

Min mentor ringde idag för att höra hur det var med mig, hur det gick på arbetsträningen och hur tänkandet har gått kring kiropraktorn.
Hon är så snäll.
Jag pratade o grät inför henne i fredas, var väl chockad o hade just kommit från knäckarmannen, så hade så jäkla ont.

Men Jonas o jag var hos brossani lördas på eftermiddan o fikade med honom o mamma o pappa, så vi pratade lite. Jag kände kanske att de ville jag skulle ge 100 procent trots värken och allting, men de förstod mig, så det kändes jätteskönt.
Får ta en dag i taget....
Det var som min mentor sa att värken är ju en del av mitt liv, eller har blivit mit hela liv och den informationen jag fick var kanske lite chockartat, så inte konstigt att jag reagerade som jag gjorde. Det är som tex en människa får reda på att hon blivit adopterad, hon har ju levt med att tro att det var hennes riktiga föräldrar, men sen visade sig att det var fel.
Ett extremt exempel, men.....så kändes det, jag har levt med detta i tio år....