Det har det mest varit här på landet...
Men nu tror jag att det börjar ordna upp sig. Jonas har varit kass ganska länge. En fredag när barnen var här började jag känna ännu mer av halsen. Jag slog faktiskt vad med Jonas innan läggdags att jag skulle vara sjuk på lördan. På natten var jag jätteyr o febrig o ont i magen. På morgonen kräkte jag o hade ont i halsen, gick ner när Jonas o barnen skulle åka till busfabriken. La mig på soffan med lite yoggis. Var så yr så jag kunde inte stå upp. På eftermiddan ringde jag till mamma, som höll på att fixa mat till gästerna som skulle komma på kvällen. När jag ringer o säger att hon kanske får komma o att jag inte mår bra, då är jag SJUK. Så hon kom, tittade lite på mig, ringde sen hematologen, där jag går, men tyckte vi skulle åka in till infektionen direkt. Det var ett rent helskotta att ta på sig o göra sig lite iordning för att i nästa stund klöka upp mat som inte fanns. Vi åkte in vid tre-tiden. Tog massor prover
Efter en stund kom hon in för att sätta en nål, eftetrsom de ville ge mig intravenös-penci, så jag fick ju snällt bli inlagd, men jag kände innerst inne själv att jag skulle bli det o skulle behöva det. (jag hade t.om. tagit av min ring där hemma för jag VISSTE)
Det visade sig att jag hade snabbsänka på 349. (den ska ligga under tio, om den ligger på över 200 är det kraftig inflammation)
Den snälla sjuksköterskan rullade in mig med rullstol in till mitt rum, blev blåisolerad...eget rum med tv, men hur kul är det när man mår så dåligt att man bara vill att mamma ska hålla hårt i en o ta bort det sjuka.
Jag hade sån hemsk huvudvärk och inget hjälpte, jag fick en ketogan o på den somnmade jag.
Jag tyckte så synd om mina föräldrar som skulle ha gäster, mamma stannade hos mig till nästan tio på kvällen.
Natten var inte rolig. Hade hög feber, så de fick byta sängkläder o nattskjortan på mig och när jag vaknade hade jag så jäkla ont i hela kroppen, dels för att man var sjuk, men mest för att sängarna är hårda o när man har fibro är det värre, så en satans huvudvärk, nackvärk, ansiktsvärk, ryggvärk, jag bara grät o sköterskorna visste inte va de skulle ge mig.
Jonas o barnen kom in en snabb vända för att lämna lite grejor, lillkillen ville inte kliva in, utan stod vid dörröppningen. Sen kom mamma o då kände jag mig så liten, ville bara krypa in i hennes famn, hon masserade mitt huvud det lilla hon kunde, hon höll i huvudet när jag kräkte för det kändes som det skulle explodera, hade satans ont i öronen av halsen o hela kroppen bara dunkade av smärta.
Senare kom pappa oxå, mer trygghet. (varför blir man som ett litet barn när man ligger inlagd o är sjuk kommer ihåg alla gånger jag har varit väldigt väldigt sjuk, med magen, ögat, visade jonas bilder på ögat, men vågar nog inte lägga upp dem här)Till slut fick jag en ketogan o jag slocknade.
På måndagen var det lite bättre i halsen o öronen o var mycket piggare,så på tisdagen fick jag åka hem. Jonas hämtade mig. Jag började med kåvepenin i tio dar. Helgen som kom var det Jonas tur att vara sjuk, han låg däckade med feber o halsont i två dagar. Min bror o han skulle ta upp badrumsgolvet, men snäll som min bror är så gjorde han det själv. Jag kunde ju inte hjälpa till, så jag spelade "super mario" på wii med litet dåligt samvete. Jäklar va stefan slet.
Både jag o jonas började så smått må bättre, fick träffa barnen, den minsta hade oxå halsfluss, men tog penci. Visst, vi blev inte helt friska, men jag var hos läkaren i torsdags o han trodde att eftetrsom jag hade haft en stor inflammation så kunde det ta tid för halsen, så lite ont var nog ingenting. På fredan kom barnen, vi åkte o handlade kläder till dopet vi skulle till på lördan. Allt var frid o fröjd, Jonas jobbade hela helgen, så jag o barnen roade oss själv, men på söndan var jag lite risig o trött o sårig i halsen.
På natten vaknade jag av att kände mig jättetjock i haslen, fick panik o tankarna kom att jag inte skulle få luft, men efter många om o men somnade jag. Vaknade sju till värsta halsont, kräkte. Ringde mamma och skulle ha numret till infektionen, men de hjälpte inte mig. Fick vänta till åtta-slaget för att ringa vårdcentralen, men ringde istället hematologen o fick en tid klockan ett, först till ÖNH, sen dit.
Jonas fick köra o på ÖNH visade sig med halsprov att det var positivt, hade fortfarande bakterier, så till hema. o tog prover, fick ett rum för jag kände mig svimfärdig, sen var vi där halva dan.
Jag hade halsfluss igen, eller fortfarande eller nått.
Snabbsänkan var 88, så jag fick åka hem med penci, men skulle ringa det lilla minsta. De tog halsprov på både mig o honom, fick lova att inte träffa barnen två dagar senare, sen hem. Fy fasiken va ont, jag kunde inte prata, men redan nästa dag var det bättre...med mig...Jonas fick åka till vårdcentralen för bihålsinflammation. De skickade honom till akuten för att röntga. Han åkte två, kom hem nio på kvällen med beskedet att han har bihålsinflammation längst inne, så högst en vecka till o det hade blivit hjärnhinneinflammation. Vilket jäkla mög.
SÅÅÅÅÅ, båda sjuka.....men på bättringsväg.
Ett litet romantiskt kommentar till jonas från mig, var att jag har aldrig varit sjuk med någon förr o aldrig ätit penci med någon förr.....första gången för allt............
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar