nu skiter jag i detta...

och börjar tänka mer på mig.....tror jag, med en massa frågetecken...
Men...skiter i vad alla tänker, om att jag....vet inte, men nu måste för jag kan inte se ut så här. Måste ju för f-n hålla in magen hela tiden runt fol.
Jag följde med en vän till Väla förra veckan där jag FAKTISKT hittade ett par Slim-Fit-jeans och en jeanskjol på XLNT.
Jag fick dock ta sobril för att kunna gå fram till kassan. Jag får ju skylla mig själv, men varför ska man/jag skämmas för att jag har gått upp...mycket.
allmänheten vet väl inteom det finns anledning, medeciner, man tröstäter, m.m.
Men när jag köpte dessa jeansen och kjolen tyckte jag faktiskt att jag blev fin.
Jag får väl oxå få va fin och känna mig "bra", fast jag har gått upp väldigt mycket.

Men nu inser jag hur jag ser ut, ful,tjock och äcklig, mina favoritord om mig själv.
I Fredags var det extra jobbigt i Kävlinge. Vi pratade om självkänsla och om pep-ord.
När min Mentor frågade om hur jag tänkte, om varför det var mkt jobbigt nu, om acceptans, m.m, så....Jag fick inte fram något!!
Jag ursäktade mig och gick ut.
Jag kunde verkligen inte hålla inne tårarna.
Efter en stund kom Mentorn ut så vi snackade lite om alla hinder och orosmoment som bara kanske är en "fläck på tapeten" för "friska" människor. Det är svårt att jobba utan resultat. Enkla saker som jag vill uppnå men för svårt när man måste kämpa själv.
Jag vill bara........tycker bara......
MEN GÖR NÅGOT ÅT DET DÅ- får man höra,
"ja, men hur f-n då?"
"GLÖM TRÖTTHETEN OCH VÄRKEN. SE DET SOM EN AV DIG SJÄLV" (oj va lätt)

Är det kanske så att jag bara är en stor, fet, jäkla DRAMAQUEEN???????????????