Jaha, nytt år, nya löften (som redan har brustit), allt man skulle göra och planera att göra detta året. Så säger man alltid, sen blir det bara skit av det hela...
Fast kanske nån gång ska va den första. Vet inte hur många gånger jag har sagt att jag ska ändra mig på alla olika sätt, men sen tar ångesten, rädslan och det dåliga självförtroendet över, då slutar man med det viktigaste och värdefullaste.
Men jag ska verkligen försöka ändra mig detta året och fram över, nu inte bara för min egen skull, utan för Jonas och barnens oxå, jag kan inte bara tänka på mig själv nu, man kan inte vara så egoistisk. Jag har lixom ett nytt liv nu. Ett liv som jag verkligen har längtat efter, som jag har gråtit efter, skrikit efter. Nu när jag har det livet, så kastar jag bara bort det, tar för givet att det kommer att stanna vad jag än gör o hur jag än beter mig. Men det är ju inte så, gräset behöver inte vara grönare på andra sidan och fast den är det, behöver det inte betyda att man vill vara just på den sidan och att det är bättre. Nej, inte vara så ytlig, inte var så rädd för alla tankar och allas funderingar och prat. Jag vill vara en stark person som kan klicka bort någon kommentar eller fnys.
Jag vill kunna känna mig viktig och behövd utan alla måsten. Vill kunna skriva här, på min blogg varje dag, utan att tänka på hur fånig o trist den är, utan att tänka på att jag sitter här för mig själv och läser, det är egentligen inte viktigt vem som är på min sida och läser, jag gör ju detta för min egen skull. Att börja göra något för MIN egen skull, det skulle ju vara mitt löfte nr.1.
Utan att vrida på allt, trevligt, som otrevligt.
Att våga ta för mig och visa att jag har kanske förtjänat en plats på denna jord, trots allt som hänt. jag menar jag finns ju fortfarande, jag lever ju och det är nog den största gåvan man kan få här i livet. Sen SKA man kanske ha motgångar i livet, någon gång ska det väl ta slut och vända. Det har det kanske redan gjort för mig. Jag träffade Jonas vid en tidpunkt då jag verkligen behövde en annan sorts kärlek, kanske Jonas kärlek. Innan fick jag leta efter ursäkt till att leva, nu kan jag bara titta på Jonas o le, känna mig älskad. Jag förlorade MORFAR som var.....ja, allt, jag kan fortfarande inte tänka på honom och titta på foton, för det gör så ont, ångesten blir stark, men jag vann ju jonas hjärta. Inte samma sak och han kan inte ta MORFARS plats, det kan ingen....
Motgångar sägs ju göra en starkare, då är jag JÄKLIGT stark, som pippi långstrump. Jag skulle kanske inte överlevt vissa motgångar om jag inte hade haft styrkan inom mig, men hur vet man det när man är åtta månader? Snart är jag 33 år....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar