lite kyla, tack...ren kyla, gärna höst..

Det är vad jag önskar just nu, för jag står inte ut med denna klibbiga värmen.
Mår så otroligt dåligt i kroppen av det.
fast kanske jag har lite sviter från igår. Det var dags för lite psykologtid.
Jag har köpt boken "ingen panik" som vi ska gå efter och förhoppningsvis ska det leda till att jag får bukt med min panik.
Paniksyndrom och panikattack trodde jag var detsamma, men så är det ju inte....vi gjorde lite tester, jag svarade på vissa frågor hemma om t.ex panikattacker, kroppsliga symtom, tpaniktankar, nedstämdhet, sen räknade vi ut poängen och det är ju klart att jag lider av paniksyndrom, 21 av 23 möjliga. Fast jag visste det så var det intressant hur jag låg till på en skala, kanske den här tanken av att man är koko, blir mindre och mindre.
Jag kan bli så förbannad hos psykologen för jag fattar inte varför jag har fått panik igen, det var ju kanske glasklart innan med tanken på magen, men nu??
Jag ska f-n bli av med detta, ska inte ha ännu ett handikapp. Nu blir det lite "semester" från psykologen i tre veckor, så vi har gjort upp ett program, som jag fick bestämma, antingen att jag läser så mycket jag vill och orkar, eller så går vi i olika steg.
Eftersom jag känner mig själv ganska bra vet jag att om jag hade valt det förstnämnda, så hade jag läst ut boken, sen inte fattat nånting och förstört hela alltet, så vi ska gå långsamt framåt.

efterår skulle jag bara inom föräldrarna i bjärred för att hämta lite papper, men det slutade med att jag stannade på fika och lite prat, faktiskt kändes det bra att prata, ibland kan jag var helt koko och känna att det är jobbigt, men...

sen inom willys för att handla, sen äntligen hem till vovvarna. Kopplade av lite.
Jonas kom, vi åt, han klippte gräset, jag...gjorde något...tittade på kanske...

Idag känner jag mig helt borta. Jag fattar inte varför jag inte kan sova, vaknar jättemycket på nätterna, fast Jonas ligger bredvid mig känner nån slags stress.
Nu är det så klibbigt ute och det tar kroppen och värken stryk av. ibland kan man inte hjälpa att känna sig less....