min artikel i fibromyalginytt

Ni kan läsa den här Sommarplåga! Åhh, vad mysigt när våren närmar sig, solen skiner, snart är det sommar och man kan vara ute i solen, vara ute och fixa till trädgården, längtar längtar!!! Tänk om det hade varit mina tankar och mina önskningar, att sommaren snart skulle vara här. Men det är det inte, tvärtom. Mina tankar är panik att sommaren snart är här, tanken på att det snart är väldigt väldigt varmt, solen bränner, ingen blåst och att jag knappt kan vara ute. För så är det för mig och ofta får jag höra ”men, ska inte solen och sommaren vara bra för er som har fibromyalgi?” Jo, för en del, men för mig är det en riktig pina. Jag lider så mycket att jag har svårt att vara ute. Solstrålarna känns som det står fyra små djävular, två på varsin axel, med varsin hammare och yxa och nålar och bara bankar och sticker och hugger. Och det är inte bara att det gör ont, man blir så svettig av värken och får panik att det bara ökar och onda hjulet är i full rullning. Är det någon annan som har svårt för värmen? Det är även svårt med kläder. Det gör ibland så ont med vissa klädesplagg. Det gäller egentligen hela året, men när det är kallt kan man ha stora tröjor, det är svårt på sommaren. Nu när våren börjar komma får jag olika paniktankar. Jag börjar räkna ner tills hösten kommer, för då känns det som att jag kan börja leva igen. Jag är en planerare som går till överdrift under sommaren, mina kontrollbehov, märker jag, blir värre och mitt humör är som berg och dal bana och väldigt oförutsägbar. Jag är en av de få som önskar att sommaren kunde innebära regn och högst 20 grader. Kommer ihåg min första solsemester med flyg, för cirka 6 år sen. Jag var så nervös för hur jag skulle må och jag förberedde alla som skulle med, att jag kanske måste vara på rummet mestadels av tiden. När jag kom dit blev jag en helt annan person, förutom flygresan, som inte var så behaglig pga. värken så kände jag mig lugn. Men ändå lite rädd eftersom vi kom dit på kvällen, men som sagt, jag förberedde mig till dagen efter. Vi hade bestämt att bara ta det lugnt, kolla runt lite och sola. Redan första dagen kände jag mig lite som den gamla Ingela, utan värk. En underlig, underbar, härlig semestervecka där JAG kunde sitta och sola i 30 grader, jag kunde följa med på turer, långpromenader utan att känna denna huggande, bultande och fruktansvärda dunket som annars pågår i hela kroppen och speciellt överkroppen och huvudet. Jag tillåter inte mig själv till att bara vara inomhus, jag pressar mig själv till de yttersta. Skuggan är inte heller det bästa och när det är kvavt är det bara inomhus som gäller. Det var många gånger som min sambo kunde säga ”Älskling, du ska inte vara ute på ett tag”. Då hade han gått morgonpromenad med hundarna. Det känns väldigt bra då jag förstår han förstår mig, vilket inte alla gör. Jag kan själv förstå att personer kan tycka det låter konstigt och det respekterar jag, men då ska väl personer respektera mig med.