tankar fram och tillbaka...

Tänk att det ska vara så himla svårt. Jag har, sedan jag fick reda på att jag kom in på högskolan i Härnösand, varit överlycklig. Har planerat som ini, redan läst tre böcker och beställt flyg och gästhem. I torsdags hade jag möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Det gick inte bra. Vi hade möte för att se om vad som händer med de resterande 50 procenten, eftersom jag ska plugga på halvdistans och får halv csn. Nope, gick inte och de frågade mig hur jag skulle göra. Vad? Det är en vecka kvar tills jag ska börja och med bokat flyg och kurslitteratur, så ska jag bara kasta det? Jag frågade dem om de menade att jag skulle bestämma mellan att fortsätta arbetsträna som nu och eventuellt vänta på en anställning, eller om jag ska börja planera min framtid och förhoppningsvis öka sökandet av arbeten tack vare studier. Inte svårt val för mig. Jag berättade faktiskt att det kändes som att välja att studera var ett dåligt val, att jag faktiskt fick dåligt samvete, för att jag skulle bryta arbetsträningen. Tänk om de istället kunde förstå min situation och peppa mig till att faktiskt börja läsa, att faktiskt vilja kunna jobba och plugga, men icke. Visst de har inte med det att göra, men tyvärr står inte försäkringen högt upp på listan med tanke på alla år, som de skulle, men inte har hjälpt mig. Som det är nu, så hatar, hatar jag verkligen min livssituation. Tänk att bara kunna arbeta och inte behöva klydda som fasen, tänk att må bra och kunna jobba och ha en fritid som man vill, att bestämma själv. Om jag hade fått bestämma nu, hade jag pluggat och fortsatt med att hjälpa till där jag arbetstränar, för att inte förlora det jag lärt mig, men nej...det får jag inte. Precis, får inte, fast jag vill...Jag tycker de borde uppskatta de personer som verkligen kämpar för att komma ut i arbetslivet, som vill. Att ha den vilja jag har, det är något stort. Sen kom nästa slag, detta är det värsta. Min handläggare på arbetsförmedlingen hade skrivit ihop en sammanfattning om min arbetsförmåga. De har kommit fram till att jag inte kan jobba mer än 15 timmar i veckan, alltså 50 procent arbetsförmåga. När jag skulle läsa sammanfattningen för att godkänna, såg jag en mening som var väldigt fel. Det stod att jag har en smärtproblematik, diagnosen är okänd. OKÄND???? Nej, den är fasen inte okänd. Jag sa till honom att min diagnos är fibromyalgi och det ska stå på pappret. Nej, det går inte, sa han, eftersom min läkare har inte skrivit det. Ohoj, du, jasså inte. Då kom tårarna, men jag bet ihop och förklarade varför jag ville ändra den meningen. Inte för att jag vill ha fibromyalgi, men det har tagit flera år för mig att acceptera ordet fibromyalgi och att jag har det. Nu ska det plötsligt inte stå där, för att jag har ny läkare, som har sagt det, men som inte har skrivit på läkarutlåtandet. What???? Det enda han tog bort, var den meningen, sen får jag minsann ringa läkaren. Efteråt satte jag mig i bilen och då fick tårarna komma ut.