Han skulle inte knäcka mig!!!!

Igår kväll var det jag verkligen behövde. Tack Camilla och Filip. Jag arbetstränar ju på Antivåldsbyrån i Malmö och igår var vi i Trelleborg för att sälja knapp som symboliserar att du är emot våld, droger och vill hjälpa unga att komma in på rätt spår och fotboll är en av de rätta spåren. Innan och under pausen av matchen stod fyra killar och sålde. Det var sorgligt att så många vuxna bara gick förbi och inte brydde sig. Inte konstigt att samhället kanske ser ut som det gör om man inte tar sitt ansvar. Ialla fall

Vi hade vip-platser, men tyvärr så gick vi och satte oss när matchen hade börjat och det kändes inte helt okej att störa alla som var så inne i matchen. Så under andra halvlek stod vi istället bakom ett mål och det var helt okej plats. Jag kände på väg till Trelleborg att jag nog får berätta för Camilla vad som har hänt, eftersom jag har varit jätte glömsk och inte varit mig själv. Hon hade förstått att det var någonting, att jag inte var mig själv. Men det är ingen ursäkt enligt mig, jag måste ju faktiskt kunna klara det. Visst jag är väldigt glömsk och eftersom vi har känt varandra i nästan 15 år, så känner hon mig utan och innan till och det är ett jättestöd. Utan det hade det inte funkat så som jag beter mig. Jag känner att jag bara blir mer och mer distanserad från det som jag har uppnått och jag känner att jag måste komma n i rutin och struktur igen. Men det är så svårt. Jag känner mig verkligen sårbar, lilla minsta och jag känner att jag kan gråta. Som igår, när vi stod vid ingångarna, så var där tre killar som sålde lotter. När jag stod och pratade med Filip kände jag något på armen, en av de killarna hade skjutit ett gummiband på mig och meddetsamma kom den känslan tillbaka att det var pga av mitt utseende, hur jag ser ut, personligt, han liksom mobbar mig. Varför jag? Jag ville bara gå därifrån och gråta och tycka synd om mig. men istället tänkte jag att Nej...han ska inte knäcka mig. Så jag sa till honom "var det du som kastade på mig?" Han:" Nej" och jag såg att han och de andra skrattade. Jag:" Känner du dig som en man nu?" Men han bara skrattade. Jag bara tänkte, fan, han är en liten tonåring, han ska inte knäcka mig, så jag såg gummibandet, tog upp det och gick fram till honom. Jag:" Vill du ha tillbaka detta?" Han:" Ja" Jag:" Känner du dig häftig nu? Känner du dig som en man? Tycker du det är okej att göra så mot en annan? Skäms du inte? Han:" Jo, lite" SÅ ok, tänkte jag, han skämdes. Jag:"Du ska inte be om ursäkt? "För det gör en riktig man" Du gör inte det en gång till, för du vet inte hur du fick mig att må när du sköt den på mig." Jag bara stirrade på honom och sket i att andra hörde. Sen gick jag och ställde mig en bit därifrån och fortsatte titta på honom. Jävla idiot. ja, jag vet, ni tänker att han är en tonåring som skulle visa sig tuff, men han har inte rätt att få mig att må dåligt, trots att jag är mycket äldre. Glöm det!!!! Att jag sen satt och grät halvvägs hem, det bryr jag mig inte om.